Hur skulle infrastruktursatsningarna se ut om Norden var ett land?

Sverige som ett av världens mest exportberoende länder är nu och i överskådlig framtid beroende av hur vi för ut och tar emot gods. 90 % av allt inkommande gods kommer i dag som sjötransporter. När detta gods sedan sprids över landet lastas huvuddelen, 90 %, över till gummihjul för att nå slutkund. Det innebär att vi i dag har en utmaning då vi vill att vårt nationella godsflöde bättre nyttjar samtliga tillgängliga transportslag så vi får en bättre balans och i slutändan ger ett mindre klimatavtryck från våra transportlösningar. Utan drastiska åtgärder, stora förändringar i transportlösningarna, kommer vi aldrig nå målet om ett fossilfritt Sverige 2030.

Vårt geografiska läge ger oss också goda möjligheter att ytterligare ta del av ett allt ökande globalt flöde där vi i dag vet att både i Norge så väl som i Finland finns en utveckling som kraftigt kommer att påverka oss i Sverige.

Från våra grannar i väst finns en tydlig strategi att 2030 skall Norge femdubbla produktionen av sjö mat. Över 1 miljon ton skulle då produceras i de tre nordligaste fylkena vilket skulle innebära fem tågset per dygn som transporterar fiskprodukter från Narvik, genom malmbanan, för vidare distribution ut på den globala marknaden.

I Kouvola, 10 mil norr om Helsingfors, går nu veckovisa transporter över Ryssland och Kazakstan in i Kina. Denna nya järnvägslinje, The New Silk Road, ger en transporttid på 10–12 dygn för gods från norra Europa in till centrala Kina. Aktörer på den aktuella linjen ser nu över möjligheten att inte bara permanenta linjen utan att också utöka trafiken så den öppnas för dagliga transporter i vardera riktningen.

Våra beslutsfattare och Trafikverket i Sverige måste ta i beaktande dessa nya flöden och på ett proaktivt sätt planera för detta genom en fördjupad samverkan med Norge och Finland.

Det måste bli genom tydlighet, långsiktighet, dialog och samverkan som vi tillsammans skapar de framsynta infrastruktursatsningarna i norra Europa.

Då känns det stelbent att vi beslutar om en nationell infrastrukturplan som låser våra investeringar fram till 2029. Är det rätt att låsa hela investeringsvolymen i en föränderlig omvärld?

Mycket kommer att hända inom hela transportsystemet. Kommer Sverige att med sina tagna planer ha möjlighet att proaktivt möta globala kunders krav på godstransporter och då maximalt nyttja vår kapacitet eller möta efterfrågan med snabba åtgärder, bygga där behovet uppkommer?

Gods och godstrafik måste ges högsta prioritet. Trafikverket måste komma till rätta med och prioritera flaskhalsar och andra hinder för att våra transporter inte ger globala konkurrensnackdelar för företag. Våra nationella satsningar måste synkas med satsningar i Norge och Finland så vi tillsammans bättre möter de globala behoven.

En fråga man kan ställa sig är: Hur skulle infrastruktursatsningarna se ut om Norden var ett land?

Linda Nilsson och Robert Forsberg, Norrbottens Handelskammare